Ebba tre månader tror jag?
Lillstumpan så go!
Tiden går ju sååå fort, ja hinner inte med. Minns det som igår då vi kämpade o övade att ha henne på mage o hejjade på när hon lyfte huvudet lite lite. Hehe..
Åh jag är fortfarande i den där bubblan av förälskelse över mitt liv o min familj <3 Undra om man någonsin kommer kliva ur den?
Saknar dessa stunder då hon ville sova på mitt bröst. Det går inte idag =/ Finns alldeles för mycket intressant omkring.
Åh så myspys det va!
Min älskade syster överraskade mig med en ”krya på dig present”
Åh hon gjorde verkligen min dag. Så gulligt!
Fick bara en avi att ja skulle hämta ut ett paket med avsändare Miss Montazzami. Hihi fyndigt 
Ebba fick också paket. Fina vårkläder <3
Å jag fick en skitsnygg kjol. Ett skärp. En väska. Ett kort o galet goda mcmuffin-bröd. Min syster bor i London o de finns bara att köpa där o hon vet att ja älskar dem. Lyx!
Har haft en helt fantastisk dag med mina hjärtan.
Jag har tvättat fönstrens här hemma så nu ser man ut igen. Skönt!
Sen bestämde vi oss för att luncha nere på stan. Det var mys! Gick mycket bättre att sitta i solen idag =D
Ebbisen i vagnen.
Idag har vi varit brill-familjen hehe
Mmmmmm bakpotatis o skagenröra! Det smakade SOMMAR!
Min kärlek <3
Ebba tyckte det var helkul med uteservering o all uppmärksamhet hon fick hihi
Nu sitter ja mest o strösurfar o lyssnar på passenger´s underbara stämma och baby står i köket o kokar ihop kvällens middag. Ebba sussar sött <3
Som sagt en förträffligt bra dag 
)
Jag har vid många tillfällen varit på väg att stänga ner min blogg. Det är trots allt väldigt skrämmande att vara så öppen och ärlig med sina känslor. Jag lämnar ju ut mig själv totalt för flera tusentals människor runt om i världen.
Men varje gång är det någonting som stoppar mig.
Bloggen har gett mig så mycket, NI har gett mig så mycket tillbaka. Er respons. Alla era fina kommentarer o alla underbara människor jag lärt känna via bloggen. Jag vill verkligen visa er vem JAG är och jag tycker mig ha lyckats visa upp en ganska rättvis bild av mig själv. Jag är inte så komplicerad. Här finns det inga krusseduller utan det du ser är vad du får. Jag är genuint ärlig.
Dessutom uttrycker jag mig bättre i skrift än i tal. Jag har så mycket lättare att lägga ord på mina känslor än vad jag har i handling. Ofta blir ja kanske nervös, lite flummig, blyg eller skämtar till det, men här känner jag att jag kan vara jag rätt igenom utan att tänka.
En STOR passion för mig är ju som ni vet att skriva och vad är det för mening att skriva om ingen läser?
En av de första bilderna vi tog på oss <3
Det hela startade 2009 då ni fick följa med mig när jag fann mitt livs kärlek. Min prins. Min Martin. Den mest fantastiska person i hela den här världen och jag blev den lycklige saten som han valde till sin <3
Ni fick följa mig längs vår fnittriga, pirriga o helt galet underbara tid då vi fann varandra o var sådär töntigt nykära att vi tyckte att bara ”VI” existerade i hela världen. Att livet fortsatte omkring oss uppfattade vi knappt, det var oväsentligt, bara vi fick tillbringa vår tid tillsammans. Ja det låter klyschigt men så var det. DET ÄR SÅ DET KÄNNS ATT VARA KÄR PÅ RIKTIGT!
Ehrm det är yoghurt i mitt ansikte. De skulle hjälpa till att dämpa min bränna efter en heldag i solen 
Ja ni fick följa vårt år då vi levde tillsammans fast på distans. Hur vi längtade ihjäl oss efter varandra genom de långa veckorna och räknade ner dagarna, timmarna, minutrarna till nästa gång vi kunde ses. Vi ville inte sova för att gå miste om tid vi kunde lägga på varandra när vi väl sågs. Åh vilka tider <3 Jag blir varm i hjärtat och det slår ett extra slag av bara tanken.
Mitt liv har varit helt fantastiskt sen dag ett då vi först träffades och kommer att vara det så länge jag har min Martin o dotter vid min sida.
Sedan fick ni följa min flytt till Linköping. Spännande tider med alla nya prövningar som hör där till. Sambolivet, nya vänner, saknaden efter familjen, nya jobb och allt vad det innebar.
Ni har också fått dela min glädje när min prins friade till mig och fått följt med på både vår första och andra förlovningsresa
Lycka.
Sen har ni fått följa vår barnlängtan och lyckan som uppstod när vi fick veta att vi väntade barn. Alla dessa känslor som kommer i samband med en graviditet. Rädslan/lyckan för att bli tre, dela min kärlek på två men också glädjen vi upplevde. Den långa o spännande längtan…
Ni har fått vara delaktiga under hela förlossningen och den bästa dagen i mitt liv. Då vår dotter kom till oss och vår värld översvämmade av lycka! Vi blev föräldrar och livet fick en helt ny mening.
Ni har fått följa mig i rollen som nybliven mamma och fått tagit del av många nya underbara känslor som dykt upp. Ni har fått se min lilla bebis växa upp och bli en alldeles fantastisk liten flicka som jag älskar mer än livet självt.
Sen har ni fått hängt på min resa mot graviditets o sambokilona, min träning och strävan efter den perfekta snygga o hälsosamma kroppen.
Men ni har framför allt fått tagit del av vår enkla men ack så underbara vardag tillsammans. Våra resor och allt runtomkring.
Och nu är det väll inte mer än rätt att ni ska få följa och stötta mig i motgången också?
Det blev inga tårar förut. Ebba vaknade strax efter att jag lagt henne. Tji fick jag. Men det kanske var lika bra för nu mår jag bättre.
Efter att ha läst era fina kommentarer fann jag styrka och ryckte upp mig istället. Så nu är vårt hem vackert igen. Tvättkorgen är tom och det finns ingen disk så långt ögat kan nå Skönt!
Det var lite pinsamt förut då de dök upp två ”ventilationskillar” som skulle kolla in rören vilket jag helt glömt bort. De måste ha trott att ja var vääärldens slusk. De måste ha tänkt ” Stackars barn” Men de kommer imorgon igen, då tar jag revansch =D
Jag glömde bort min skada och gav dem ett brett leende det första jag gjorde, eller snarare snett. Vilket fick mig genast att komma på mig själv igen. Fan alltså vad sur jag blir.
Ja ni, ni hör ju. Det är inte lätt att vara jag just nu. Ena stunden är ja förbannad, andra sekunden ledsen och tredje tänker jag: Vad fan spelar detta för roll? Ja kan väll leva ett lika lyckligt liv ändå. Det går runt runt i skallen.
Ikväll när baby kom hem fick ja ytterligare energi. En stor maraboue, en hel drös med pussar, sedan tog han med Ebba ut på promenad och lät mig försöka vila lite, och jag kan kanske ha fått mig liiite sömn? jag är osäker, men känner mig genast så mycket gladare.
Så de där tårarna jag längtar efter, dem kommer nog en dag. Och den dagen var visst inte idag.
Mitt allt.
Nu till de mer känslosamma.
Jag har redan fått uppleva känslan av att se annorlunda ut. Igår var jag på ett redan inbokat möte på ett dagis och jag möttes av undrande blickar. Jag förstår att man tittar, speciellt då jag bär både ögonkåpa och solglasögon. Självklart drar det uppmärksamhet till sig.
Och jag känner såhär. Jag tänker inte hymla med vad som hänt. Hellre berättar jag än att folk ska prata bakom min rygg, gå och undra och ta egna slutsatser, viska osv. Vissa kanske tror ja har botoxat mig vilket jag aldrig för mitt liv skulle göra efter att ha fått uppleva det här, andra kanske tror jag gjort någon ögonoperation eller skönhetsoperation som gått snett. Fråga hellre än att gå o undra. Jag kör med raka kort. Det som hänt har hänt, jag tänker inte skylta med det men jag berättar gärna om du vill veta. Det är ingenting jag har gjort som påverkat detta o det finns heller ingenting jag kan göra.
Nu ser jag ut såhär och det är bara för mig att acceptera. De mesta kommer jag förmodligen lära mig att handskas med. Jag kommer vänja mig och hitta nya sätt att kanske bedöma avstånd eller hur jag ska äta och dricka för att det ska se bättre ut.
Människan är fruktansvärt anpassningsbar och så länge man går in för någonting med en positiv inställning så brukar det ju oftast bli bra i slutändan ändå. Det är ju trots allt bara jag som kan påverka min situation och vad gäller min skada finns det ingenting jag faktiskt kan göra men min inställning och hur jag vill leva har jag ju all makt i världen till att påverka.
Just nu är allt det här väldigt nytt och jag vet inte om detta är någonting tillfälligt eller om det är en permanent skada jag fått. Det enda jag vet just nu är att jag måste se framåt. Jag älskar livet och har alldeles för mycket att leva för, för att sätta mig ner och deppa ihop. Det finns alldeles för mycket jag vill uppleva och jag hämtar så mycket energi från min underbara dotter och min sambo. Dem ger mig så mycket glädje och kärlek i vardagen men framför allt nu när den här motgången har dykt upp.
Om man behöver kärlek i vanliga fall så behöver man verkligen det nu. Speciellt när man känner sig som en påse skridskor!
Bild lånad från google.se
Livet kan verkligen förändras från en dag till en annan. Dagen innan detta hände köpte vi en Ipad 4 och vi satt och lekte med ett program där man förvrängde ansiktet på olika sätt. De tyckte vi var kul då och så vaknade jag dagen efter och var förvrängd…
Jag vill vill inte att andra människor ska döma mig för hur jag ser ut och visst är det så: Om jag går in i ett rum med en massa människor och känner mig fulast i världen och nästan ursäktar min existens och håller mig undan så självklart ser människor på mig på samma sätt. Då blir skadan så tydlig. Men om jag kliver in i samma rum med en positiv inställning, tar plats och är glad och social så är det inte alls skadan dem ser utan mig som den person jag är.
Nu ska jag inte sticka under stolen med att jag är rädd för att bli dömd på förhand, genast kommer det bli problem för mig att få jobb då ingen vill anställa någon som inte pratar rent till ett arbete i en växel. Man vill nog heller inte sätta mig i en reception då mitt ansikte utåt kanske inte är det trevligaste.
Jag är också rädd för reaktionerna jag kommer få från dem som tror jag är normal men märker att jag inte är det när jag väl öppnar munnen. Det är en dels därför jag redan nu bjuder på mig själv genom att berätta om mina känslor och visa upp bilder på mitt mindre vackra jag för att bevara mig själv er chock vid nästa tillfälle vi ses.Det här fungerar lite som terapi för mig, att köra med öppna kort. Nu är det såhär och ja, jag kan liksom inte rå för det.
Jag vet att det mesta sitter i mitt huvud. Jag dömer kanske ut mig själv mer än ni gör, men samtidigt så är allt det här en helt ny situation för mig och vissa stunder känner man sig starkast i hela värden och peppar sig själv att nu är det såhär och vad spelar det för roll, jag kan leva ett precis lika underbart liv ändå, medan andra stunder kan jag deppa ihop av tanken på att jag kanske aldrig kommer kunna sitta och njuta av att solen strålar mig i ansiktet sådär som jag bara äskar. Eller att njuta av en bit mat på en fin restaurang utan att oroa mig för att jag äcklar någon annan.
Tanken på att den dagen jag o Martin ska gifta oss att jag inte kommer vara sådär vacker som jag alltid drömt om. Eller tanken på att jag aldrig kan ge ett helt makalöst underbart leende av ren lycka som bara strålar med hela min mun och själ. Att skratta helhjärtat utan att det känns som att en dammsugare sitter o försöker suga upp min högra sida för att det drar så jävligt om min mun.
Ja den känslan känns såklart förjävlig.
Bild lånad från google.se
Ja listan kan bli lång.
Tanken har också givetvis slagit mig att jag inte attraherar min man längre. Kanske nu idag, nu i början men när vi återgår till vardagen och allt det här har lagt sig kanske han inte ser på mig på samma sätt. Kanske han får upp ögonen för alla andra vackra kvinnor omkring mig. Även om han älskar mig som person så måste man ju attraheras av varandra. Jag kommer aldrig kunna känna mig i samma klass som hans vänners flickvänner och fruar. Jag kommer alltid att känna mig en aning fulare, vare sig jag vill eller inte.
Jag har alltid varit en person som är väldigt osäker även fast det kanske inte syns eller märks på mig, men jag har dåligt självförtroende och har aldrig känt mig tillräcklig. Detta är någonting jag jobbat med under flera år och sedan jag blev mamma och har lyckats bli av med alla mina extrakilon har jag äntligen börjat känna mig nöjd med mig själv.
Jag har fått en ny puff i livet, en mening och någon annan att ta hand om och bry mig om. Jag gick in i rollen som mamma från dag ett och har älskat varenda minut tillsammans med min dotter. Jag känner mig stark när jag är med henne och jag tycker att jag är en bra mamma. Självklart har man ju sina stunder där man tvivlar på sin tillräcklighet, vilket är mänskligt. Men jag började äntligen trivas med mitt yttre, ja kunde känna mig snygg. Till o med sexig vissa dagar. Jag kunde känna blickar av rätt anledning, men jag har också vuxit mycket som människa när det kommer till andra bitar. Jag har en helt annan tro på mig själv idag. Tror på att jag klarar av saker och ting. Jag ser mig själv som en väldigt glad och positiv människa som är ganska lättsam och inte kräver så mycket mer än kärlek i gengäld. Jag försöker att inte döma andra människor och ger alltid alla en extra chans. Jag försöker att aldrig prata illa om någon och tycker om det mesta i livet.
Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Jag befinner mig i mina bästa år och har nog gjort det sedan flera år tillbaka. Jag älskar verkligen livet, att få uppleva vår värld genom min dotters ögon men också tillsammans med min underbara familj. Jag har för mycket att se framemot för att gräva ner mig o deppa ihop. Så ja det är liksom bara att gilla läget.
Hon är helt underbar min lilla flicka. Hon skänker mig en sådan glädje att jag blir varm i hjärtat.
Tänker jag efter är jag fruktansvärt lättad att det ”bara” är en ansiktsförlamning och inte handlade om någon stroke eller hjärtfel eller liknande. Och om man ska va sådär snuskligt positiv så ska man vara förbannat glad att det ”bara” satte sig i halva ansiktet så jag fortfarande kan uttrycka mina känslor i uttryck och i tal. Förstå om jag hade vaknat som ett kolli och varit tvungen att lära mig att skriva, läsa och tala igen.
Jag är ju trots allt fortfarande jag <3
Jag skriver som sagt ner det här för både er skull men framför allt min egen. Det hjälper mig att bearbeta det hela. Det ger mig styrka och det känns skönt att dela med mig av mina tankar och känslor. Självklart gråter jag. Jag är rädd, förtvivlad och orolig. Men jag har fortfarande hoppet kvar. Det här kommer förhoppningsvis att bli bättre. Även om inte förlamningen släpper så kommer jag ju lära mig att leva med det här, det måste jag.
Förhoppningsvis kommer jag kunna se tillbaka på det hela som en erfarenhet rikare och minnas men också kanske glädjas att det hela gått över? Jag önskar av hela min kropp och själ att detta kommer vara ett minne blott inom en snar framtid. Hoppas med mig är ni snälla och tuuuuusen tuuuuusen tack alla ni underbara människor som skänker mig så fina ord och snälla kommentarer.
Jag är rörd ända in i själen att så många människor både som jag känner och inte känner tänker på mig. Tack tack tack. Jag är er evigt tacksamma och ni ger mig en sådan glädje trots olyckligheterna. Ni är helt fantastiskt underbarar och ibland undrar jag vad jag gjort för att förtjäna så många fina människor omkring mig. Som liksom bryr sig om lilla mig. Åh, jag kan inte med ord beskriva vad ni betyder.
Och så vill jag ännu en gång tacka min helt fantastiska familj som står vid min sida. Jag älskar er mer än vad mina ord och handlingar räcker till <3
Det är inte ofta ett ärr kopplas ihop med värme och kärlek. Men mitt gör det.
Tänk att min lilla flicka varit så liten att hon fått plats där!
K.ä.r.l.e.k
