Det är många som har ifrågasatt vad förlamningen beror på. Även jag själv. Vissa har antytt att min extrema viktnedgång kanske är en bidragande faktor vilket läkarna säger INTE har någon som helst betydelse i det här.
Ja, jag har gått ner mycket i vikt på en relativ kort tid. Men sen får man inte glömma att det inte är en vanlig viktnedgång utan jag har faktiskt fått barn. 26 av mina kilon jag gått ner la jag på mig på 9 månader under min graviditet vilket var en växande livmoder, fostervatten och bebis bland annat.
Jag menar jag tappade ju 8 av dem kilona bara under den första veckan!
Sedan har vi de andra 16 kg som jag lyckats bli av med och dem var ju rena sambo/tjockis/soffpotatis-kilon. Jag har gått ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Ätit nyttigt och motionerat i form av promenader nästan varje dag i 7 månader. Jag simmade även nån gång då och då där i somras. Det tycker jag är hälsosamt!
Sen när Ebba var omkring 7 månader valde hon själv att sluta amma och då började jag styrketräna. Träningen har jag hållit till 2-4 ggr i veckan i lite mer än 2 månader vilket jag också tycker är hälsosamt, så nej jag har inte skadat min kropp så pass att jag fått den här förlamningen utav det.
Bild lånad från google.se
Vad gäller kosten så har jag valt att avstå från de huvudsakliga kolhydraterna som bröd, ris, pasta och potatis. Men jag har däremot ätit andra lite nyttigare kolhydrater som frukt och rotfrukter. Däremot har jag inte varit extrem, så självklart har det slinkit in nån potatis o bröd då och då. I det stora hela har jag VALT mina kolhydrater, inte uteslutit dem!
Detta har endast gjort mig gott! Jag mådde inte bra innan jag tog tag i mig själv o min kropp var ett bevis på det. Idag (Bortsätt från förlamningen) Mår jag ruskit bra och jag ångrar mig inte en sekund.
Sen tror jag att det är andra faktorer som spelar in, varför just jag drabbades. Vissa pratar om herpesblåsor och virus, andra om stress. Nån har nämnt att man vistas i drag men också borrelia.
Borrelian kan jag stryka då jag har testats för det även virus. Likaså herpesblåsor då jag inte haft några synliga sådana. Att ha vistas i drag kan mycket möjligt vara nått jag utsatt mig för utan att direkt veta om det. Det är många gånger ja har förbannat mig själv för att jag inte bar mössa då jag var ute och gick en långpromenad dagen innan det hela hände o jag minns hur det blåste kallt i öronen.
Bild lånad från google.se
Någon har också nämnt infektion i balansnerven och i örat men någonting sådant hittade inte läkarna.
Då har vi bara stressen kvar och kanske det är så att jag har varit kronisk stressad senaste tiden. En underliggande stress har man ju alltid som nybliven mamma. Inget som jag direkt tänkt på men givetvis så har den ju alltid legat under ytan o grott.
All planering kring maten då Ebba knappt velat äta och varje gång hon ätit har man fått kämpa i henne den. Stress över att hon inte fått i sig ordentligt. Man själv har slängt i sig sin egen mat. Man ska hinna med så mycket som möjligt på dagarna o klaffa ihop det med mattider/sovtider. Se till så dottern blir aktiverad och har det roligt. Så hon får komma ut ordentligt om dagarna o även träffa andra barn. Man vill hinna med sin egen träning, kanske läsa en bok, umgås med sambon och även hinna med ens egna vänner.
Man vill räcka till för alla.
Sömnen har blivit störd varje natt sedan 10 månader tillbaka då Ebba fortfarande vaknar för välling en-två gång per natt och man kanske inte sover riktigt djupt när man väl sover. Dessutom sov jag dåligt under hela graviditeten så säg att jag inte sovit djupt en hel natt på 19 månader? Man lägger sig sent om kvällarna för att hinna med det man inte hunnit under dagen o kliver upp tidigt om mornarna. Jag är aldrig nöjd över min prestation!
Jag har ju många gånger skrivit : Var får jag min energi ifrån och det är förmodligen från min träning o min fina lilla familj som får mig att må så bra även fast kroppen gått på turbo.
Jag har verkligen mått såååå bra, känt mig frisk o stark, men kanske detta är kroppens sätt att säga ifrån?
Kort o gott så vill jag ju vara den perfekta sombon och perfekta mamman. Alla i familjen ska vara nöjda och jag tycker att jag har lyckats ganska bra, men ändå alltid känt att jag inte riktigt räckt till iaf. Jag har en ständig känsla av dåligt samvete vad jag än tar mig för.
Så ja, kanske det är en kombination av det hela. Dålig sömn, stress och hård träning.
Sen för att inte tala om det här med skola, engelskan som jag pluggade och hoppade av för att den var för påfrestande o nu jobb! *Pust* Det om nått är ju en extrem stressfaktor i mitt liv!
Bild lånad från google.se
Eller också är det inte stressen i sig utan jag kanske hade dragit på mig en infektion och körde igång lite för tidigt och lite för hårt på träningen innan jag hade återhämta mig ordentligt ifrån magsjukan?
Allt hänger nog ihop. Det brukar vara så.
Nu är bara mina förhoppningar att detta ska ge med sig så snart som möjligt! Jag älskar ju mitt liv o jag älskar att köra på i 200 och ge allt i det jag gör! Vill liksom inte trappa ner eller ta de lugnt. Jag älskar ju o träna hårt o länge dessutom!
Ja man kan grubbla men det spelar egentligen ingen roll för nu sitter jag här och är förlamad o kan inte göra någonting åt det. Bara att acceptera läget. Nu kommer den stora frågan. Vågar man köra på i samma tempo i fortsättningen eller måste ja trycka på paus?
dock slank det ner en 200g Marabou på kvällen ooops!
