Andra dagen på BB låg jag vaken sedan ett par timmar när personalen kom på morgonen. Jag hade legat och väntat på dem. Nu ville ja ha bort katetern och infarten i armen. Jag var inte lika groggy igen och kände att jag hade mer energi.

Baby hämtade frukost till mig och jag proppade i mig ett par tabletter innan det var dags för försök nr två att ställa sig upp och gå till toaletten. Herregud så ont det gjorde! Men det gick iaf. Nu rykte alla sladdar ur mig och jag tog en dusch med hjälp av en sköterska. Äntligen fick man känna sig lite mer som en människa.

Den dagen var jag uppe och åt lunch i matsalen tillsammans med baby. Ebba fick åka vagn dit. Det serverades köttfärssoppa och äppelpaj med vaniljsås. Lyx! Framåt eftermiddagen/kvällen kom de in med den berömda ”Grattis-brickan” Den bestod av fyra underbart goda smörgåsar, té och ”champagne” även kallad Cider

Baby stack iväg och handlade mer blöjor, våtservetter och toapapper. Vår lilla tös var en riktig liten bajsare.  Man fick bara fem blöjor på BB plus en Liberoväska som kanske innehöll 10 i storlek ett?

Dag tre gick jag upp för en dusch på morgonen och sedan var jag uppe hela dagen. Jag repade mig otroligt snabbt! Baby passade upp på mig och tog hand om Ebba nästan helatiden på BB, bytte blöjor, vyssade, handlade och hämtade mat till mig. De enda jag gjorde var att amma. Sköterskorna underhöll mig helatiden med smärtlindrande tabletter vilket behövdes då det stramade en hel del i snittet samtidigt som livmodern drog ihop sig så fort Ebba började snutta på bröstet.

Jag tyckte inte alls att det gjorde speciellt ont att amma. Ebba var så duktig och ta bröstet så det var bara mysigt!

Läkaren kom förbi oss och gjorde rutinkontrollen med att kolla höfterna, fontanellerna, gommen mm.

PKU provet togs i handen och Martin fick vara Ebbas stöd då ja själv är för mesig för att se nålar. Allt såg bra ut och vi fick klartecken att åka hem.

Då bröstmjölken inte runnit till än och jag inte kände mig hundra med amningen plus att ja fortfarande hade väldigt ont så ville jag stanna en natt till vilket de tyckte var ett bra val.

Den kvällen såg vi först på en amningsfilm i matsalen (dock hade vi sett den förut) sedan bänkade vi upp med godis och kopplade datorn vi hade med oss till babys mobil så kunde vi ligga och käka godis, mysa med Ebba o titta på Sverige – England fotbollsmatchen

Barnmorskan Vanja som varit med under operationen kom in och hälsade på vilket kändes kul. Nu kunde jag visa henne hur lycklig jag var över vårt lilla underverk, sist hon såg mig hade jag ju varit ganska skärrad o omtöcklad.

Dag nr fyra vaknade vi strax innan 9, käkade frukost och lånade sedan in en våg på rummet och vägde och ammade Ebba varannan timme för att se så hon gick upp i vikt,  vilket hon gjorde. När hon kom vägde hon 3250g, som alla barn gör så gick hon ner i vikt till 2980g men innan vi lämnade BB hade hon börjat gå upp i vikt igen och vägde då 3030g.

En läkare kom in och klämde och kände på min mage, tog bort tejpen som suttit över mitt snitt och gav även mig klartecken att åka hem.

När klockan närmade sig 11 på förmiddagen så packade vi ihop, tackade för oss och tog med oss vår lilla dotter för att åka hem.

Hon såg så liten ut där i bilbarnstolen men tittade storögt sig omkring. Hon verkade tycka om att åka bil. Martin satte på Bob Marley på stereon och det regnade lite smått. Jag satt där bak med Ebba och baby körde. Vi bytte blickar i backspegeln och båda log. Jag tittade på vår skapelse, vår lilla dotter och beundrades av min vackra lilla familj. Så mycket kärlek. Tårar började rinna från mina ögon.  Men den här gången var det lyckotårar…

Efter operationen la de Ebba på mitt bröst och rullade in oss i ett tillfälligt rum. Där kopplades det på mer dropp som skulle motverka klådan i mitt ansikte från epiduralen. Ebba fick bröstet och tog det direkt. Hon var så duktig.

Jag och Martin bestämde att hon skulle heta Ebba. Han skickade ett mass-sms till familjen, grät en skvätt av lycka och sedan somnade han för första gången på två dygn i en fåtölj som stod i hörnet. Jag själv somnade också som en stock. Likaså Ebba. I efterhand har vi nästan frågat oss var Ebba höll hus under den tiden vi var i det rummet, men vi har konstaterat att det var hos mig hon låg. Som sagt minnet är lite luddigt, man var så uppe i varv och hon var så ofantligt snäll.

Efter ett par timmar fick vi flytta in i det rum som vi skulle befinna oss i under resten av vistelsen. Det var ett långsmalt och tråkigt rum med ett fönster, två sängar, en garderob, en fåtölj och toalett. Baby blev riktigt irriterad och tyckte det nästan såg ut som en skrubb. Han funderade på att fråga om vi kunde byta. Han utbrast tjurigt till mig ”Var är tv:n?!” Dock var han alldeles yrvaken när han slängde ur sig detta. Jag kände mig besviken och bad han försöka vara lite positiv. Efter en kopp kaffe och han fått vakna till lite grann så var han genast positivare och bad om ursäkt. Tur var väll det för senare upptäckte vi att de flesta andra par fick dela rum. Fy vilken mardröm! Efter den upptäckten var vi istället överlyckliga åt vårt rum.

Jag hade mått sjukt dåligt av att dela med andra när man är så skör och utelämnad, har en kateter inlindad i sängen, en tunika som är alldeles för liten så att hela bakdelen syntes, en stor blöja på sig och håret stod åt alla håll samtidigt som man hade sjukt ont, skulle amma en bebis och ha tuttarna tillgängliga helatiden och bebisen skrek då och då. Nej tack!

Det räckte gott o väl att baby såg mig i det tillståndet. Tur man känner varandra så pass väl som man gör för jag var allt annat än snygg där på BB, haha.

Första dagen på rummet minns jag inte mycket utav.

Baby gjorde oss hemmastadda genom att packa upp och plocka in våra grejer i garderoben. Han hämtade middag till mig, tog hand om Ebba. Bytte blöja, underhöll mig, hjälpte mig att lägga Ebba vid bröstet mm..

En barnmorska kom in och vägde och mätte Ebba, vilket inte var populärt. Det var förmodligen kallt *stackarn*

Det kändes som att man aldrig fick vara ensam på det där rummet. Sköterskorna kom och gick helatiden.  Jag fick smärtlindring insprutat i infarten i armen plus en spruta i benet, sedan i tablettform med ett par timmars mellanrum. Framåt kvällen fick jag sitta upp vilket gjorde sjuuuukt ont. De ville koppla bort katetern och få upp mig på benen men det gick verkligen inte. Det gjorde alldeles för ont. Jag började må illa och det svartnade för ögonen på mig så katetern fick sitta kvar till dagen efter.

Alla dessa barnmorskor och undersköterskor kom in titt som tätt o skulle klämma på min mage vilket gjorde svinigt ont! De var tvungna att känna så livmodern drog ihop sig ordentligt vilket den gjorde.

Ebba hade varit huuur snäll som helst men mellan kl 00 och 04.00 gallskrek hon rätt ut. Under den tiden gick Martin och vyssade henne, jag själv var alldeles väck.

Operationspersonalen var väldigt trevliga. Det befann sig nog närmare 10 personer i salen. Jag tror jag berättade ett dussintal gånger om hur rädd jag var över det hela så att de skulle vara snälla o försiktiga med mig. Baby satt vid min sida hela tiden.

När epiduralen sattes blev jag panikslagen. Minns att det var en rad med undersköterskor, läkare och barnmorskor framför mig som peppade, men det var bara Martin jag lyssnade på och såg. Min trygghet <3

Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Det gjorde inte alls ont. Var bara en väldigt obehaglig känsla. Först började det verka i högra benet och jag kände hur det domnade. Sa väll nått i stil med: ”Jag känner hur det sprider sig men jag känner fortfarande mina tår så ni får inte börja skära i mig än.” Jag var väldigt orolig att de skulle börja förtidigt eller att epiduralen inte skulle göra mig helt förlamad. Tjatade om vartannat att ja kunde röra på tårna.

Vips hade de satt katetern vilket jag inte känt. De tvättade min mage och klädde in mig i sterila lakan. Var och varannan presenterade sig och droppet kopplades in om jag skulle få blodtrycksfall vilket jag inte fick. Bebisens hjärtljud låg bra helatiden likaså mina värden.

Operationen började kl.09.35 och 09.38 var hon ute. Martin fick se henne över skynket och titta kön, strax därefter fick även jag se efter. Jag minns hur chockad jag var över att det var en liten flicka. Varför vet jag egentligen inte, men jag hade verkligen trott att det bodde en pojke i min mage. Jag utbrast ”Men det blev en flicka, Martin vi fick en flicka” Oj vad glad jag var!

Då de visade upp henne för mig träffades jag av en frän bloddoft och jag var ganska medtagen av epiduralen så jag hade svårt att fokusera. Hon var väldigt blodig. Det är dem då de kommer ut via kejsarsnitt ist för vaginalt.

Martin fick gå iväg med barnmorskan Vanja och Ebba. De torkade av henne och klippte navelsträngen. Sedan lindade de in henne i en filt, satte på henne en mössa och Martin bar tillbaka henne till mig. De satt vid min sida helatiden och Martin lyste av lycka. Han fällde en och annan tår och höll min hand samtidigt som han krampaktigt höll vårt lilla underverk i famnen. De var så fina tillsammans!

Jag reagerade på Epiduralen och fick klåda i hela ansiktet. En relativt vanlig biverkning jag inte hade en aning om. Jag slet bort syrgasen och bara kliade o klöste mig. Jag var precis knallröd i ansiktet.

Undertiden detta hände berättade läkaren att de upptäckt en cysta på ena äggstocken och tillkallade en specialläkare som skulle bedöma om den skulle plockas bort eller ej. Detta gjorde ju mig väldigt nervös, jag visste inte i den situationen att det är väldigt vanligt med cystor.

Det började lukta illa och när jag frågade vad det var så berättade dem att de brände bort cystan, så det var doften av mitt egna brända kött jag kände. Obehagligt!

De satte in dropp som skulle lindra klådan jag hade i ansiktet, vilket egentligen inte hjälpte. Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på Ebba under den här situationen och var mest fokuserad på mig själv.

Jag hade bett läkarna att låta mig vara delaktig och där med informera mig om vad som hände under operationen, så när jag frågade om det var lång tid kvar så svarade hon:” Nejdå inte alls. Vi ska bara plocka in livmodern igen och sedan sy ihop dig.” Och min spontana reaktion blev ju självklart: ”Va? Har ni plockat UT livmodern ur mig?!” Haha…

Tack vare allt detta så hade jag väldigt svårt att bara känna mig lycklig över att Ebba kommit till världen. Jag var så fokuserad på mig själv och operationen, klådan, cystan och rädslan över att känna smärta. Det blev inte som jag hade föreställt mig. Inga lyckotårar eller så när jag såg henne utan ja kände mig nästan lite likgiltig. Jag var smått chockad och väldigt påverkad av medicinerna. Jag hade varit så otroligt spänd och nervös inför det hela så det var mycket känslor och hormoner som strömmade i kroppen.

Operationen gick på ca 1-1,5 timme, minns inte exakt. Ebba var ute efter bara 3 minuter. Jag förlorade inte speciellt mycket blod. Allt var bra med Ebba hela tiden. Hon skrek i princip direkt när hon kom ut. Jag kände ingenting mer än att de liksom höll på med magen, jag kände inte när de satte katetern, epiduralen gjorde inte ont, var bara obehaglig, operationen gjorde inte ont . Med andra ord är jag väldigt, väldigt lättad och nöjd över det hela och ser mycket positivt tillbaka på kejsarsnittet.

Klockan 06.00 var vi på plats i Norrköping på Vrinnevisjukhuset.

När vi kom fram var det lite rörigt innan vi hittade rätt. När vi väl kommer in på BB möts vi av en stressad barnmorska som knappt hälsar, går in i ett rum och ringer ett samtal, sedan bad hon oss gå över till förlossningsavdelningen så de fick ta hand om oss då hon var ensam o hade fullt upp.

Lite smått besvikna traskade vi dit. En annan hade ju helst blivit bemött av röda mattan, en fanfar och att läkarna och barnmorskorna stått på rad för att hälsa oss välkomna. Detta var ju vår stora dag. Men, men..

På Förlossningen kom en virrig barnmorska som visade oss in på ett rum. Där tog hon CTG på mig, satte in en infart i armen och skulle göra ett ultraljud för att se så bebisen fortfarande låg i sätes. Där blev vi lite smått stressade igen då hon inte lyckades få igång aparaten. Efter att hon dragit ut och satt in sladdar, tryckt på knappar, startat om den och tillkallat två andra barnmorskor så fick hon till sist ringa dit läkaren. Han klev in i rummet, hälsade och var mycket trevlig sedan gick han fram och tryckte på en knapp och vips fungerade den. Att det ska behövas en man för att få igång grejerna

Jag grinade en skvätt när barnmorskan satte infarten på mig. Hon fick liksom leta efter venen inne i armen på mig innan hon träffade rätt. Fy vilken obehaglig känsla det var. Som tur var så hade jag ju en lugn o trygg Martin vid min sida.

Jag minns att jag påminde mig själv om att för varje obehagliga grej jag klarade av, kunde jag checka av listan och på så sätt komma närmre vårt barn. Kan tänka mig att man känner lite så efter varje värk vid en ”riktig” förlossning.

Jag fick lämna urinprov och byta om till en vit tunika med knäppning i ryggen. En stor blöja åkte på och de omtalade nättrosorna. Baby gick iväg med vår medtagna mat för att ställa det kallt. Under den här tiden började det pirra ordentligt. Jisses, nu började jag bli riktigt nervös!

Två sköterskor/Barnmorskor eller vad de nu var kom sedan in och meddelade oss om vad som väntade. De skulle vara med under hela operationen. Jag berättade om mina önskemål ang katetern, titt av kön, fotografering under förlossningen, information under operationen, rädsla för nålar epiduralen min oro mm. Minns att den ena hette Vanja. Hon kändes väldigt erfaren och var mycket förstående och snäll.

Vi hade tidigare fått veta att operationen skulle ske 07.45 men nu var det hela förskjutet en timme.

Den timmen kändes sjukt lång. Jag och Martin satt nästintill knäpptysta under hela den tiden, hand i hand och med tusen tankar i huvudet. ”Snart får vi träffa vår bebis” ”är det en han eller hon?” ”kommer bebisen vara frisk?” ”kommer allt att gå bra?” ”hjälp, jag kommer bli snittat!” ”De kommer öppna upp min mage och jag kommer inte känna någonting.” ”Tänk om jag känner nått?!”  ”Hjälp, vi blir snart föräldrar!” ”Åh vad underbart, snart får vi träffa h*n!”

Parents to be.

När barnmorskorna kom för att rullade ut mig bort mot operationen trodde jag helt ärligt att hjärtat skulle slå ut ur min kropp. Så nervös jag var! Martin fick gå iväg och byta om till de snygga gröna operationskläderna. Han såg ut som en av svamparna i Super mario med den stora mössan på huvudet.

Vi blev ombedda att vänta i koridoren då de inte var redo för oss än på operation vilket var en lättnad för mig. Klart jag ville träffa bebis, men jag var så pass nervös så desto längre vi kunde skjuta på det hela, desto skönare för mig.

När Ebba kom till världen

Jag tänkte försöka mig på en förossningsberättelse innan det glöms bort mellan allt gos, mys o amningarna.

Som ni vet så blev det ju ett planerat kejsarsnitt för oss efter två misslyckade vändningsförsök. Bebisen låg i sätes (med rumpan ner) och ville inte vända på sig. Det planerade datumet blev den 13 Juni 2012.

Dagen innan var det svårt att tänka på annat än just operationen/förlossningen.  Jag o baby gick omkring, bytte blickar och småfnissade mest hela dagen.  Det kändes i kroppen ungefär som att vi skulle åka iväg på en lång och rolig resa.

Hemmet hade vi städat ett par dagar tidigare, så grundligt man kan göra. Lillen skulle ju känna sig varmt välkommen hem till oss, då kunde det ju inte vara stökigt. Nej, nej. Kylen hade vi ätit ur/tömt på färskvaror då vi planerat att vara borta ett tag.

Framåt kvällen packade vi klart det sista i BB väskan. När klockan närma sig sängdags så började nerverna krypa sig på. Oj vad det pirrade i kroppen! Det var en så overklig känsla, så ofattbart att dagen därpå skulle vi äntligen få träffa vårt barn. Då skulle vi bli föräldrar och ett nytt kapitel skulle börja i vårt liv. Det var bara timmar kvar dit…

Jag och Martin åt vårt sista mål mat strax innan vi gick och la oss, jag var tvungen att vara fastande från 00 dagen innan pga operationen.

Baby hjälpte mig att ta bort nagellacket på tårna som man tydligen inte fick ha.

När vi gick och la oss låg vi och småpratade ett par timmar. I mitt huvud snurrade nästan bara tankarna kring operationen och Martins tankar på bebisen, vilket är ganska förståligt.

Klockan ringde 04.15 efter 1-2 timmars sömn för mig och ingen sömn alls för Martin.

Jag gick upp och tog en så kallad ”dubbeldusch” som jag blivit beordrad. Fick använda mig av en sprit som vi tidigare köpt på apoteket. Smyckena fick ryka och jag var nu helt naturell.

Baby tog några sista bilder på magen både med och utan kläder. Hela 26kg hade jag gått upp varav 3 kg bara på sista veckan!

Ja nu var de bye bye magen. Äntligen vill säga!

Väskorna var packade så nu var det bara att ge sig iväg. Jag trodde att jag skulle vara alldeles stum i bilen av nervositet men det blev snarare tvärtom. Jag babblade på som aldrig förr och har ingen aning om vad jag talade om såhär i efterhand. Tankarna bara snurrade i huvudet men det var fortfarande väldigt overkligt. Det var strålande sol nästintill hela vägen, bortsätt från ett kort stråk av dimma.

Vad gäller att gissa rätt så var de Anna Björsson som gissade närmast med:

Tjej, 3350g, 49cm

Det enda hon gissade fel på var 100g annars var det helt rätt då Ebba vägde 3250g

Bra jobbat!

Idag skickade vi in papprena till skatteverket så att hon blir folkbokförd. Personnr fick hon ju redan på BB.