Jag har vid många tillfällen varit på väg att stänga ner min blogg. Det är trots allt väldigt skrämmande att vara så öppen och ärlig med sina känslor. Jag lämnar ju ut mig själv totalt för flera tusentals människor runt om i världen.
Men varje gång är det någonting som stoppar mig.
Bloggen har gett mig så mycket, NI har gett mig så mycket tillbaka. Er respons. Alla era fina kommentarer o alla underbara människor jag lärt känna via bloggen. Jag vill verkligen visa er vem JAG är och jag tycker mig ha lyckats visa upp en ganska rättvis bild av mig själv. Jag är inte så komplicerad. Här finns det inga krusseduller utan det du ser är vad du får. Jag är genuint ärlig.
Dessutom uttrycker jag mig bättre i skrift än i tal. Jag har så mycket lättare att lägga ord på mina känslor än vad jag har i handling. Ofta blir ja kanske nervös, lite flummig, blyg eller skämtar till det, men här känner jag att jag kan vara jag rätt igenom utan att tänka.
En STOR passion för mig är ju som ni vet att skriva och vad är det för mening att skriva om ingen läser?
En av de första bilderna vi tog på oss <3
Det hela startade 2009 då ni fick följa med mig när jag fann mitt livs kärlek. Min prins. Min Martin. Den mest fantastiska person i hela den här världen och jag blev den lycklige saten som han valde till sin <3
Ni fick följa mig längs vår fnittriga, pirriga o helt galet underbara tid då vi fann varandra o var sådär töntigt nykära att vi tyckte att bara ”VI” existerade i hela världen. Att livet fortsatte omkring oss uppfattade vi knappt, det var oväsentligt, bara vi fick tillbringa vår tid tillsammans. Ja det låter klyschigt men så var det. DET ÄR SÅ DET KÄNNS ATT VARA KÄR PÅ RIKTIGT!
Ehrm det är yoghurt i mitt ansikte. De skulle hjälpa till att dämpa min bränna efter en heldag i solen 
Ja ni fick följa vårt år då vi levde tillsammans fast på distans. Hur vi längtade ihjäl oss efter varandra genom de långa veckorna och räknade ner dagarna, timmarna, minutrarna till nästa gång vi kunde ses. Vi ville inte sova för att gå miste om tid vi kunde lägga på varandra när vi väl sågs. Åh vilka tider <3 Jag blir varm i hjärtat och det slår ett extra slag av bara tanken.
Mitt liv har varit helt fantastiskt sen dag ett då vi först träffades och kommer att vara det så länge jag har min Martin o dotter vid min sida.
Sedan fick ni följa min flytt till Linköping. Spännande tider med alla nya prövningar som hör där till. Sambolivet, nya vänner, saknaden efter familjen, nya jobb och allt vad det innebar.
Ni har också fått dela min glädje när min prins friade till mig och fått följt med på både vår första och andra förlovningsresa 
Lycka.
Sen har ni fått följa vår barnlängtan och lyckan som uppstod när vi fick veta att vi väntade barn. Alla dessa känslor som kommer i samband med en graviditet. Rädslan/lyckan för att bli tre, dela min kärlek på två men också glädjen vi upplevde. Den långa o spännande längtan…
Ni har fått vara delaktiga under hela förlossningen och den bästa dagen i mitt liv. Då vår dotter kom till oss och vår värld översvämmade av lycka! Vi blev föräldrar och livet fick en helt ny mening.
Ni har fått följa mig i rollen som nybliven mamma och fått tagit del av många nya underbara känslor som dykt upp. Ni har fått se min lilla bebis växa upp och bli en alldeles fantastisk liten flicka som jag älskar mer än livet självt.
Sen har ni fått hängt på min resa mot graviditets o sambokilona, min träning och strävan efter den perfekta snygga o hälsosamma kroppen.
Men ni har framför allt fått tagit del av vår enkla men ack så underbara vardag tillsammans. Våra resor och allt runtomkring.
Och nu är det väll inte mer än rätt att ni ska få följa och stötta mig i motgången också?
