Operationspersonalen var väldigt trevliga. Det befann sig nog närmare 10 personer i salen. Jag tror jag berättade ett dussintal gånger om hur rädd jag var över det hela så att de skulle vara snälla o försiktiga med mig. Baby satt vid min sida hela tiden.
När epiduralen sattes blev jag panikslagen. Minns att det var en rad med undersköterskor, läkare och barnmorskor framför mig som peppade, men det var bara Martin jag lyssnade på och såg. Min trygghet <3
Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Det gjorde inte alls ont. Var bara en väldigt obehaglig känsla. Först började det verka i högra benet och jag kände hur det domnade. Sa väll nått i stil med: ”Jag känner hur det sprider sig men jag känner fortfarande mina tår så ni får inte börja skära i mig än.” Jag var väldigt orolig att de skulle börja förtidigt eller att epiduralen inte skulle göra mig helt förlamad. Tjatade om vartannat att ja kunde röra på tårna.
Vips hade de satt katetern vilket jag inte känt. De tvättade min mage och klädde in mig i sterila lakan. Var och varannan presenterade sig och droppet kopplades in om jag skulle få blodtrycksfall vilket jag inte fick. Bebisens hjärtljud låg bra helatiden likaså mina värden.
Operationen började kl.09.35 och 09.38 var hon ute. Martin fick se henne över skynket och titta kön, strax därefter fick även jag se efter. Jag minns hur chockad jag var över att det var en liten flicka. Varför vet jag egentligen inte, men jag hade verkligen trott att det bodde en pojke i min mage. Jag utbrast ”Men det blev en flicka, Martin vi fick en flicka” Oj vad glad jag var!
Då de visade upp henne för mig träffades jag av en frän bloddoft och jag var ganska medtagen av epiduralen så jag hade svårt att fokusera. Hon var väldigt blodig. Det är dem då de kommer ut via kejsarsnitt ist för vaginalt.
Martin fick gå iväg med barnmorskan Vanja och Ebba. De torkade av henne och klippte navelsträngen. Sedan lindade de in henne i en filt, satte på henne en mössa och Martin bar tillbaka henne till mig. De satt vid min sida helatiden och Martin lyste av lycka. Han fällde en och annan tår och höll min hand samtidigt som han krampaktigt höll vårt lilla underverk i famnen. De var så fina tillsammans!
Jag reagerade på Epiduralen och fick klåda i hela ansiktet. En relativt vanlig biverkning jag inte hade en aning om. Jag slet bort syrgasen och bara kliade o klöste mig. Jag var precis knallröd i ansiktet.
Undertiden detta hände berättade läkaren att de upptäckt en cysta på ena äggstocken och tillkallade en specialläkare som skulle bedöma om den skulle plockas bort eller ej. Detta gjorde ju mig väldigt nervös, jag visste inte i den situationen att det är väldigt vanligt med cystor.
Det började lukta illa och när jag frågade vad det var så berättade dem att de brände bort cystan, så det var doften av mitt egna brända kött jag kände. Obehagligt!
De satte in dropp som skulle lindra klådan jag hade i ansiktet, vilket egentligen inte hjälpte. Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på Ebba under den här situationen och var mest fokuserad på mig själv.
Jag hade bett läkarna att låta mig vara delaktig och där med informera mig om vad som hände under operationen, så när jag frågade om det var lång tid kvar så svarade hon:” Nejdå inte alls. Vi ska bara plocka in livmodern igen och sedan sy ihop dig.” Och min spontana reaktion blev ju självklart: ”Va? Har ni plockat UT livmodern ur mig?!” Haha…
Tack vare allt detta så hade jag väldigt svårt att bara känna mig lycklig över att Ebba kommit till världen. Jag var så fokuserad på mig själv och operationen, klådan, cystan och rädslan över att känna smärta. Det blev inte som jag hade föreställt mig. Inga lyckotårar eller så när jag såg henne utan ja kände mig nästan lite likgiltig. Jag var smått chockad och väldigt påverkad av medicinerna. Jag hade varit så otroligt spänd och nervös inför det hela så det var mycket känslor och hormoner som strömmade i kroppen.
Operationen gick på ca 1-1,5 timme, minns inte exakt. Ebba var ute efter bara 3 minuter. Jag förlorade inte speciellt mycket blod. Allt var bra med Ebba hela tiden. Hon skrek i princip direkt när hon kom ut. Jag kände ingenting mer än att de liksom höll på med magen, jag kände inte när de satte katetern, epiduralen gjorde inte ont, var bara obehaglig, operationen gjorde inte ont . Med andra ord är jag väldigt, väldigt lättad och nöjd över det hela och ser mycket positivt tillbaka på kejsarsnittet.