När Ebba kom till världen
Jag tänkte försöka mig på en förossningsberättelse innan det glöms bort mellan allt gos, mys o amningarna.
Som ni vet så blev det ju ett planerat kejsarsnitt för oss efter två misslyckade vändningsförsök. Bebisen låg i sätes (med rumpan ner) och ville inte vända på sig. Det planerade datumet blev den 13 Juni 2012.
Dagen innan var det svårt att tänka på annat än just operationen/förlossningen. Jag o baby gick omkring, bytte blickar och småfnissade mest hela dagen. Det kändes i kroppen ungefär som att vi skulle åka iväg på en lång och rolig resa.
Hemmet hade vi städat ett par dagar tidigare, så grundligt man kan göra. Lillen skulle ju känna sig varmt välkommen hem till oss, då kunde det ju inte vara stökigt. Nej, nej. Kylen hade vi ätit ur/tömt på färskvaror då vi planerat att vara borta ett tag.
Framåt kvällen packade vi klart det sista i BB väskan. När klockan närma sig sängdags så började nerverna krypa sig på. Oj vad det pirrade i kroppen! Det var en så overklig känsla, så ofattbart att dagen därpå skulle vi äntligen få träffa vårt barn. Då skulle vi bli föräldrar och ett nytt kapitel skulle börja i vårt liv. Det var bara timmar kvar dit…
Jag och Martin åt vårt sista mål mat strax innan vi gick och la oss, jag var tvungen att vara fastande från 00 dagen innan pga operationen.
Baby hjälpte mig att ta bort nagellacket på tårna som man tydligen inte fick ha.
När vi gick och la oss låg vi och småpratade ett par timmar. I mitt huvud snurrade nästan bara tankarna kring operationen och Martins tankar på bebisen, vilket är ganska förståligt.
Klockan ringde 04.15 efter 1-2 timmars sömn för mig och ingen sömn alls för Martin.
Jag gick upp och tog en så kallad ”dubbeldusch” som jag blivit beordrad. Fick använda mig av en sprit som vi tidigare köpt på apoteket. Smyckena fick ryka och jag var nu helt naturell.
Baby tog några sista bilder på magen både med och utan kläder. Hela 26kg hade jag gått upp varav 3 kg bara på sista veckan!
Ja nu var de bye bye magen. Äntligen vill säga!
Väskorna var packade så nu var det bara att ge sig iväg. Jag trodde att jag skulle vara alldeles stum i bilen av nervositet men det blev snarare tvärtom. Jag babblade på som aldrig förr och har ingen aning om vad jag talade om såhär i efterhand. Tankarna bara snurrade i huvudet men det var fortfarande väldigt overkligt. Det var strålande sol nästintill hela vägen, bortsätt från ett kort stråk av dimma.
