Prins

Har så svårt att ta in och förstå att han är här. Vår lilla prins. Vårt mirakel.

Känner mig överväldigad av känslor. Vilken enorm kärlek!

När vi väntade storasyster var jag orolig över att dela min kärlek på två. Att den skulle räcka till, till ett barn också. Men då visste jag inte bättre.

När vi väntade lillebror tvivlade jag aldrig. Jag visste att min kärlek skulle räcka till och bli över. Den är nu delad i tre men starkare än någonsin.

Baby, lillebror och storasyster mina tre kärlekar i livet.

Det finaste jag har.

Jag känner mig harmonisk. komplett och lycklig.

DSC_6502

DSC_6503 kärlek i överflöd 💕

DSC_0894

 DSC_0800

Ett nytt kapitel

Tre veckor tidig men ack så efterlängtad 💕

Perfektion i en liten kropp  och en kopia av sin syster som spädbarn.

DSC_1060

Nu bor vi här alla fyra i vårt nya hus. I skvallersamhället. Du, jag, din syster och er fina pappa. Här ska vi bygga vår framtid. Ett nytt kapitel har börjat, bladet är vänt och det känns så rätt ända in i själen.

Inskolningen är i full gång, renoveringsdammet yr i huset. Drömmarna och idéerna flödar o vi myser omkring här i vår bebisbubbla.

Allt på en gång, precis så som det brukar vara hos oss 💕Jag kan inte vara annat än llycklig.

Min stolta fina flicka som drar sin lillebror i vagnen

DSC_1085

 

 

Ett stort TACK.

Tack för de otroligt fina ord ni skänkt mig. Både för min text, skrivstil och nakenhet.

Jag var livrädd när jag klicka på ”Publicera” . Att lämna ut mig själv. Oss, så totalt. Samtidigt kändes det rätt, liksom någonting jag var tvungen att göra. Tack vare alla era fantastiska och värmande kommentarer känns det som att jag gjorde rätt.

Ni som fått följa oss i motgång och medgång så många gånger förut, ville jag även dela detta med och det finns inget bättre än när ni lämnar feedback, ett avtryck eller något värmande ord bland kommentarerna.

För vad är det för mening med en text om ingen läser?

Det gör ont i mitt hjärta.

Fann ett utkast i bloggen som aldrig publicerats. Det skrevs veckan efter operationen och idag sitter jag här. Gravid i v.37 med bara ett fåtal veckor kvar. Ett mirakel det är vad det är <3

Vårt egna lilla mirakel. Älskade lillebror.

 

Helgen som var är den värsta jag upplevt i mitt liv. Jag skriver för att orka. Det är så jag bearbetar saker och ting. Jag måste dela med mig annars går jag sönder.

 

Någonting som till en början var en enorm lycka slutade i många, många tårar. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med situationen. Ena stunden försöker jag blicka framåt och tänka positivt och andra stunden vill jag bara bryta ihop och inte kliva upp igen.

 

Vi hade blivit varnade att dagen skulle komma, de visste bara inte när. Ändock gick det inte att förbereda sig på den smärta jag upplevde när allt brast och blodet började rinna ut i buken på mig.

Eller på alla de känslor som kom tillsammans med ovissheten i efterhand.

 

Det är ingenting jag kan eller hade kunnat gjort för att situationen skulle se annorlunda ut. Det skulle helt enkelt få bli såhär men jag har så svårt att acceptera o förstå varför.

 

Livet fortsätter men jag känner mig inte närvarande. Allt står på paus. En obehaglig känsla. Det gör så ont i hjärtat.

Någonting har tagits ifrån mig som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag vet heller inte om jag ens kommer att få uppleva det här igen. Att bära ett barn. Någonsin. Det skrämmer mig nått fruktansvärt.

 

Jag är livrädd.

 

Främst för min familjs skull. Att jag missunnar dem den framtid vi planerat. Att min dotter skulle fått ett syskon, som hon nu aldrig fick.

 

Jag känner mig så ledsen….Förkrossad.

 

Och just i detta nu vill jag känna just precis så. Jag vill inte vara glad. Jag vill vara i min sorg och känna precis så som jag känner. För jag är allt annat än glad just nu. Det gör ont i min kropp av gråt. Svider i mina rödsprängda ögon. Jag har gråtit mig tom. Inte av smärtan efter operationen utan av vad som fattas mig. Men främst av ovissheten inför framtiden.

 

Nu lägger jag mig på knä och ber att det jag har kvar kommer att hålla och hjälpa oss på benen igen. Vi kan aldrig få tillbaka det barn vi förlorat men hoppas att min kropp håller för att skapa oss ett nytt.

 

Jag har svårt att se, att jag skulle klara mig ur den här sorgen om jag inte får bära ett barn igen.

 

Mitt ljus är min man och dotter och jag hade aldrig orkat det här utan er. Min familj. Som jag älskar er och behöver er just nu.

Att botta sig själv och sina känslor

Först vill jag bara tala om att det är fruktansvärt läskigt att blotta sig själv så totalt som jag gör i följande inlägg.

Att släppa in er på de allra djupaste känslor och så intimt som detta faktiskt är. Samtidigt är det ett sätt för mig att bearbeta traumatiska upplevelser. Jag behöver skriva. Jag vill skriva och dela med mig av mina erfarenheter. Av mig själv.

Kanske det kan hjälpa någon annan där ute som just i detta nu kämpar i en liknande situation. Kanske mina ord kan skänka hopp i deras mörker och kanske det kan få människor omkring mig att förstå varför jag inte alltid varit på topp det senaste året.

Varför den sprudlande och positiva tjej som jag innerst inne faktiskt är inte visat den sida till. Jag tappade bort mig själv där ett tag men känner nu att jag börjar återfinna henne igen.

Tack för att ni läser.

IMG_20151031_222703

Längtan efter ett barn till

När våren kom började det gro en längtan inom mig, om ännu ett barn att älska. Om ett syskon att ge vår dotter.

Det fanns en stabilitet och trygghet hos oss som gjorde att det kändes rätt i tiden. Livet löpte på fint. Vi hade fasta jobb och var nyblivna husägare.

Sagt och gjort.

När löven började spricka upp i vackra färger och hösten gjorde sig påmind i luften var det jag som studsade av lycka här hemma. Efter att ha missbrukat graviditetstest under en längre tid så stod jag där med ett som inte gick att misstolkas. Jag var gravid. Äntligen.

Lyckan var total. I ungefär två dagar. Sedan kom blodet. Och tårarna.

Det var inte riktigt läge att bryta ihop då, det var en dröm som knappt hann bli sann så det var bara att torka tårarna och gå vidare.

En tid gick och frossan kom. De hemska finnarna dök upp och jag kände mig allmänt hängig i kroppen. Nästan sjuk. Jag tog ett till test som visade starkt positivt.

Först dök förvirringen upp som snabbt övergick i hopp. Kanske det inte gått så galet som jag trott. Kanske det växte nått i min mage ändå.

Jag bokade en tid hos läkaren men inga tecken på graviditet syntes. Det kändes tyngre på något sätt. Att få det svart på vitt. Tårarna kom igen men torkades inte lika lätt bort denna gång.

Ytterligare några dagar följde och testet blev allt starkare. Någonting var fel. Väldigt fel. Det ska bli svagare vid missfall med tiden, inte öka i sin styrka. Jag uppsökte läkare igen som inte kunde hitta någonting.

IMG_20151110_214256

Efter att ha ögnat igenom google en kväll kunde jag själv sätta min diagnos. Jag upptäckte det där ordet som för mig tidigare varit okänt. Ett ord svårt att uttala om än svårare att stava. Ett ord som är grunden till mycket sorg och smärta hos mig.

Utomkvedshavandeskap. Även kallat ”X” Vilket innebär att ett foster växer utanför livmodern någonstans i kroppen.

Jag blev rädd, detta kunde gå illa.

Läkarna tog mig inte på allvar, det var under den här perioden jag tappade mitt förtroende för den svenska sjukvården. Efter att ha träffat specialist efter specialist som glott i mitt kön och kliat sig i huvudet. Ingen förstod sig på var fostret kunde ha gömt sig. Jag blev hemskickad som en tickande bomb. ”Vi får helt enkelt vänta och se, åk in akut vid smärta”- var i princip de ord jag fick med mig hem.

Blodproverna visade att graviditeten fortlöpte i en normal hastighet vilket innebar att bebisen växte snabbt, men läkarna kunde ändock inte hitta honom.

Vi kan kalla honom Eddie.

Eddie var försvunnen och jag gick bara och väntade på att få ont.

Ont fick jag såklart. Och smärtan eskalerade snabbt. Inom en halvtimma från att smärtan kom var vi inne på akuten och inte långt därefter opererades jag. Jag hade satt rätt diagnos. Eddie hade fastnat i min äggledare som i sin tur spruckit när han växt.

Varken han eller ledaren gick att rädda.

Det var ett tungt och turbulent dygn där vi ej lyckades få någon barnvakt så jag fick snällt handskas med situationen själv. Jag såg hur ont det gjorde i min sambos ögon att lämna mig där alldeles ensam.

 

 

Tiden efter ett utomkvedshavandeskap

Upplevelsen i sig var smärtsam men det var inte det tyngsta. Det var tiden som kom sedan. Att gå omkring i ovisshet.

Vi fick inte försöka skaffa barn igen på minst tre månader. Då risk för infektion samt ytterligare Utomkvedshavandeskap kunde utvecklas.

De upptäckte under operationen att min kvarvarande äggledare var så pass skadad efter mitt tidigare kejsarsnitt att de inte visste om den var funktionsduglig. Den var sammanflätad av ärrbildningar i ett enda stort spindelnät i buken på mig så mina chanser till ytterligare bebis var små.

Där satt jag med tre hål i magen, ett snitt i buken med bara en trasig äggledare kvar efter mina barn. Stympad och förkrossad. Jag kände mig okvinnlig och ledsen.

IMG_20150820_215908

Det var långa sömnlösa månader innan det var dags för återkontroll.

En spolning med kontrastvätska bokades in. En fruktansvärt smärtsam sådan. Flödet var så pass nedsatt att chansen till bebis på naturlig väg var låg, nästintill obefintlig. Utan någon äggledare som kan fånga upp ägget när det faller kan inte spermierna hitta det och i sin tur blir det inga bebisar. Jag var tvungen att googla detta då jag inte hade någon aning om äggledarens funktion tidigare.

Läkaren skickade hem oss med orden. Ge det tre månader till. Mirakel kan ske. Vi ville så gärna tro henne så blåögda gick vi hem igen. Men tre månader gick och ingen bebis blev det, däremot knackade skräcken på min rygg om att jag kanske aldrig skulle kunna bli med barn igen.

IVF – Provrörsbefruktning

Efter ytterligare en tid vände vi oss till landstinget. Vi ville göra IVF. Vi behövde deras hjälp för att få det efterlängtade barn vi så gärna ville ha. Ett barn gjort av kärlek. Ett syskon till vår älskade dotter. Ett syskon som jag vid det här laget var livrädd att inte kunna ge henne.

Men vi blev inte prioriterade. I och med att vi redan har ett barn sedan tidigare tyckte de gott att vi kunde vänta ett år eller så. Läkaren vi träffade var en kvinna utan känslor. Hon var kall och hård och saknade empati.

Vi gick dit med lovord från en annan läkare att ”Samma dag vi kallas in för möte ska det hela komma i rullning, sedan kommer det gå snabbt” – till att vi går därifrån med ord om att det ”kanske” kan bli aktuellt under nästa år. ”Vi får se, barnlösa par går före”

Vi var förkrossade igen. Den kvällen bröt vi ihop båda två. För att sedan dagen därpå ta oss upp igen.

Vi hittade en privatklinik som bara efter ett samtal från mig tog sig ann oss redan samma vecka. Det sved i plånboken men vad gjorde det. Äntligen var det någon som kunde och var villig att hjälpa oss.

Man känner sig rätt utelämnad sådär när man måste be om hjälp för att få det man så länge längtat efter. Det är inget fel på mina ägg eller mannens spermier utan bara problem för dem att hitta varandra utan någon äggledare som kan leda dem tillsammans.

Karusellen var igång och nu gick det undan. Äntligen.

Jag hämtade ut mediciner, sprutor och nässpray. Jag gick på undersökningar, lämnade blodprov och hormonerna flödade.

Undersökningarna och läkarbesöken skedde här i stan men självaste utplocket av ägg, sammanföringen av ägg och spermier samt insättningen skedde i Uppsala på Carl von Linné Kliniken.

Vi tog in på hotell och försökte se det hela som en romantisk weekend mitt i veckan. Sambon överraskade med rosenblad i sängen, fruktfat, godis och alkoholfri Champagne på rummet. Vi skrattade åt hela den bisarra situation vi befann oss i. Runka i en kopp. Alla de människor som blev involverade i det mest intima som att skaffa barn. Att betala en massa pengar för att få hjälp. Hela den långa resan dit.

IMG_20150925_201934

Vi köpte ett paketerbjudande. ”Köp tre betala för två”- Försök för att gardera våra chanser då många prentat i oss att det är ytterst sällsynt att man lyckas på första försöket.

Hur sjukt är inte det?

Att köpa sig till något så naturligt och vackert som att skaffa ett barn.